Konsten att bygga en stengärdsgård
Hur byggde man då en stengärdsgård? Ja, säkert har flera olika metoder tillämpats, vilket delvis beskrivs nedan. Vi kan fastslå att faktorer, såsom stentillgång, tid, behov och skicklighet bör ha haft stor betydelse. Alla började troligen på samma sätt, nämligen med att gräva bort matjorden där stengärdet skulle ligga. Ovanpå den då frilagda mineraljorden lade man en sula med stenar och små block och skapade därmed en bra grund för själva stengärdsgården ovanför. Detta kan mycket väl jämföras med sulan och grunden som ett helt hus vilar på. Man skapade ett underlag som innebar att stengärdsgården fick stor tålighet mot frost och väta. Bredden på denna sula stod givetvis i proportion till det planerade stengärdets bredd. Sulan var dock oftast bredare än själva gärdet. Detta kan man märka om man försöker spetta hål till en stängselpåle bredvid ett stengärde. Man får ofta leta en stund innan man hittar ett hålrum mellan stenarna i marken. Vi kan nog ganska lätt föreställa oss att det var ett arbete som tog lång tid eftersom allt gjordes för hand. Oftast lades ju stengärden på stenbundna marker, men eftersom matjorden skulle bort så fick först torparen/bonden sortera ut stenarna från jorden. Den mer eller mindre stenfria matjorden användes sedan att fylla i de hålor, som uppstod vid stenröjningen på odlingslotterna.
När sulan var klar började man bygga själva stengärdet. Med all säkerhet var man olika noggrann under stengärdsbyggandet. Vi finner följaktligen synnerligen välbyggda gärdsgårdar (bild 9) och mindre välbyggda (hoprafsade) sådana. Teknikutvecklingen bidrog aktivt till att utseendet på gärdsgårdarna (se till exempel Berggren 2001, Nilson 1997) och framför allt bidrog stenkranen en väsentlig förändring då stora stenar kunde lyftas och infogas i stengärdena.
Man skiljer mellan enkla och dubbla stengärdsgårdar (enkel- respektive dubbelmurar). Faktum är att man inte sällan i Göinge hittar stengärden som är 3-4 meter breda. Dessa breda stengärdsgårdar kan anses vara en speciell typ av dubbla gärden. Enkla stengärdsgårdar består av en enkel rad med stenar staplade ovanpå varandra. Oftast finner man lite större stenar nederst. Den enkla stengärdsgården, enradsgärdet, kunde i gynnsamma fall byggas ganska fort. Pedersen & Widgren (1999) anger att i sen tid i Halland kunde man bygga 12 meter stengärde per dag och person, vilket skulle vara ungefär samma tidsåtgång som för vissa trähägn. Enradsgärdena kan efter mer än hundra år vara i förvånansvärt bra skick och förefaller kunna vara med ett bra tag till. Man märker dock att de i många fall inte underhållits ordentligt utan har förstärkts med 1-2 rader taggtråd fäst på stolpar. Fastighetsgränser markerades under 1800-talet oftast med enkla stengärdsgårdar och dessa finns ofta kvar, men eftersom fastigheter slagits samman och ändrat utseende markerar dagens enradiga stengärden inga speciella fastighetsgränser.
Det så kallade dubbla stengärdena har en omfattande utbredning även om flera har blivit borttagna, delvis raserade eller kraftigt förbuskade. Karaktäristiskt för dessa dubbla stengärdsgårdar är att de har två ”vackra” sidor och skräpsten placerade mellan dessa sidor, vilket framgår av bild 9. Denna uppbyggnad beskriver Nilson (1997) som två skal med utfyllnad emellan. Nilson talar om stenens tre sidor, nämligen liggsida, visesida (utåt) samt byggsida (inåt). I de äldre stengärdena kan man notera små till medelstora stenar i hela stengärdet under det att de stengärdena som lades under senare delen av 1800-talet har stora till mycket stora block i den nedersta delen och sedan avtagande storlekar i de övre delarna. En ganska viktig regel var att stengärdet skulle kona uppåt för att därigenom skapa hållbara och relativt underhållsfria byggnationer. Man kan också notera att ibland använde stengärdesläggaren det byggmaterial som stod till buds. Som exempel på detta kan nämnas att en del av ett stengärde i Friggatofta by i Ö. Broby socken är uppbyggd av alldeles runda stenar, vilka sedermera har visat sig vara från ett närbeläget gravröse. Stengärdesbyggaren trodde nog att de kom från ett gamalt odlingsröse.
Här och var blev man tvungen att bilda öppningar i gärdsgården, så kallade stättor. Dessa kunde byggas mer eller mindre elegant. Ibland satte man helt enkelt sten- eller trästolpar med gångjärn för en grind, men det var inte ovanligt att stengärdsgården kunde avslutas med en elegant formation, som i sig medgav att träreglar kunde infogas direkt i gärdet på ömse sidor. Det var inte ovanligt att man placerade ett mynt under till exempel grindstolpen. Det betydde nämligen tur och lycka (Berggren muntligen).
Som tidigare nämnts byggdes stengärdet på år efter år, för man plockade årligen stenar på åkrarna och då speciellt på vårarna. Som ett ungefärligt mått på hur mycket sten man årligen plockar vill jag nämna att en lantbrukare, Hans Persson, i Säflacka by i Emmislövs socken under 30 års tid plockat 1 000 kubikmeter sten på några få tunnland. Detta kan också ge en vink om att mycket sten tillfördes stengärdena i äldre tider i stenrika trakter i till exempel Göinge. Dock plockade man inte så mycket som idag, eftersom man plöjde betydligt grundare och undvek de besvärliga stenstorlekarna (Hans Persson, muntligen). I takt med den ökade mekaniseringen togs med all säkerhet en ökad mängd stenar bort från åkrarna. Bland annat bör slåttermaskinens intåg ha ökat den årliga stenröjningen (Herrlin muntligen). Morell (2001) menar emellertid såväl slåttermaskinens som plogens intåg vissa områden fördröjdes av den extrema stenbundenheten, vilket gjorde att man där höll sig till lie och årder ganska länge
Hur byggde man då en stengärdsgård? Ja, säkert har flera olika metoder tillämpats, vilket delvis beskrivs nedan. Vi kan fastslå att faktorer, såsom stentillgång, tid, behov och skicklighet bör ha haft stor betydelse. Alla började troligen på samma sätt, nämligen med att gräva bort matjorden där stengärdet skulle ligga. Ovanpå den då frilagda mineraljorden lade man en sula med stenar och små block och skapade därmed en bra grund för själva stengärdsgården ovanför. Detta kan mycket väl jämföras med sulan och grunden som ett helt hus vilar på. Man skapade ett underlag som innebar att stengärdsgården fick stor tålighet mot frost och väta. Bredden på denna sula stod givetvis i proportion till det planerade stengärdets bredd. Sulan var dock oftast bredare än själva gärdet. Detta kan man märka om man försöker spetta hål till en stängselpåle bredvid ett stengärde. Man får ofta leta en stund innan man hittar ett hålrum mellan stenarna i marken. Vi kan nog ganska lätt föreställa oss att det var ett arbete som tog lång tid eftersom allt gjordes för hand. Oftast lades ju stengärden på stenbundna marker, men eftersom matjorden skulle bort så fick först torparen/bonden sortera ut stenarna från jorden. Den mer eller mindre stenfria matjorden användes sedan att fylla i de hålor, som uppstod vid stenröjningen på odlingslotterna. När sulan var klar började man bygga själva stengärdet. Med all säkerhet var man olika noggrann under stengärdsbyggandet. Vi finner följaktligen synnerligen välbyggda gärdsgårdar (bild 9) och mindre välbyggda (hoprafsade) sådana. Teknikutvecklingen bidrog aktivt till att utseendet på gärdsgårdarna (se till exempel Berggren 2001, Nilson 1997) och framför allt bidrog stenkranen en väsentlig förändring då stora stenar kunde lyftas och infogas i stengärdena.
Man skiljer mellan enkla och dubbla stengärdsgårdar (enkel- respektive dubbelmurar). Faktum är att man inte sällan i Göinge hittar stengärden som är 3-4 meter breda. Dessa breda stengärdsgårdar kan anses vara en speciell typ av dubbla gärden. Enkla stengärdsgårdar består av en enkel rad med stenar staplade ovanpå varandra. Oftast finner man lite större stenar nederst. Den enkla stengärdsgården, enradsgärdet, kunde i gynnsamma fall byggas ganska fort. Pedersen & Widgren (1999) anger att i sen tid i Halland kunde man bygga 12 meter stengärde per dag och person, vilket skulle vara ungefär samma tidsåtgång som för vissa trähägn. Enradsgärdena kan efter mer än hundra år vara i förvånansvärt bra skick och förefaller kunna vara med ett bra tag till. Man märker dock att de i många fall inte underhållits ordentligt utan har förstärkts med 1-2 rader taggtråd fäst på stolpar. Fastighetsgränser markerades under 1800-talet oftast med enkla stengärdsgårdar och dessa finns ofta kvar, men eftersom fastigheter slagits samman och ändrat utseende markerar dagens enradiga stengärden inga speciella fastighetsgränser.
Det så kallade dubbla stengärdena har en omfattande utbredning även om flera har blivit borttagna, delvis raserade eller kraftigt förbuskade. Karaktäristiskt för dessa dubbla stengärdsgårdar är att de har två ”vackra” sidor och skräpsten placerade mellan dessa sidor, vilket framgår av bild 9. Denna uppbyggnad beskriver Nilson (1997) som två skal med utfyllnad emellan. Nilson talar om stenens tre sidor, nämligen liggsida, visesida (utåt) samt byggsida (inåt). I de äldre stengärdena kan man notera små till medelstora stenar i hela stengärdet under det att de stengärdena som lades under senare delen av 1800-talet har stora till mycket stora block i den nedersta delen och sedan avtagande storlekar i de övre delarna. En ganska viktig regel var att stengärdet skulle kona uppåt för att därigenom skapa hållbara och relativt underhållsfria byggnationer. Man kan också notera att ibland använde stengärdesläggaren det byggmaterial som stod till buds. Som exempel på detta kan nämnas att en del av ett stengärde i Friggatofta by i Ö. Broby socken är uppbyggd av alldeles runda stenar, vilka sedermera har visat sig vara från ett närbeläget gravröse. Stengärdesbyggaren trodde nog att de kom från ett gamalt odlingsröse.
Här och var blev man tvungen att bilda öppningar i gärdsgården, så kallade stättor. Dessa kunde byggas mer eller mindre elegant. Ibland satte man helt enkelt sten- eller trästolpar med gångjärn för en grind, men det var inte ovanligt att stengärdsgården kunde avslutas med en elegant formation, som i sig medgav att träreglar kunde infogas direkt i gärdet på ömse sidor. Det var inte ovanligt att man placerade ett mynt under till exempel grindstolpen. Det betydde nämligen tur och lycka (Berggren muntligen).
Som tidigare nämnts byggdes stengärdet på år efter år, för man plockade årligen stenar på åkrarna och då speciellt på vårarna. Som ett ungefärligt mått på hur mycket sten man årligen plockar vill jag nämna att en lantbrukare, Hans Persson, i Säflacka by i Emmislövs socken under 30 års tid plockat 1 000 kubikmeter sten på några få tunnland. Detta kan också ge en vink om att mycket sten tillfördes stengärdena i äldre tider i stenrika trakter i till exempel Göinge. Dock plockade man inte så mycket som idag, eftersom man plöjde betydligt grundare och undvek de besvärliga stenstorlekarna (Hans Persson, muntligen). I takt med den ökade mekaniseringen togs med all säkerhet en ökad mängd stenar bort från åkrarna. Bland annat bör slåttermaskinens intåg ha ökat den årliga stenröjningen (Herrlin muntligen). Morell (2001) menar emellertid såväl slåttermaskinens som plogens intåg vissa områden fördröjdes av den extrema stenbundenheten, vilket gjorde att man där höll sig till lie och årder ganska länge
