Stengärdsgården och bonden
Bonden och torparen har nog alltid betraktat sten och stengärden med blandade känslor. Det var onekligen ett tungt arbete att bryta sten på den blivande åkern och att anlägga stengärdsgårdar. Det finns en underbar bild i Hamiltons bok (1995), som visar resultatet av stenbrytning i Småland år 1929. Bilden illustrerar hur man med en s.k. ”stenjätte” dragit upp stenar, som fyller ett stort fält, redo för borttransport. Man kan inte annat än beundra dessa människors fantastiska arbetsinsatser. Berggren (2001) anger att man betalade en kunnig person 75 öre per famn (180 cm) år 1887 för att anlägga ett ordentligt dubbelgärde. Givetvis var 75 öre ganska mycket efter dåtida förhållanden, men vi inser att man fick verkligen slita för pengarna.
När stengärdsgården var färdig utgjorde den säkerligen ett gott skydd mot ovälkomna gäster, såsom kor, grisar och får. I det gamla bondesamhället var dessa djur nämligen inte välkomna på åkermarken mer än i undantagsfall. Boskapen var förvisad till utmarken under betesperioden, d.v.s. utanför åkermarken och slåttermarken. På åkern odlades grödor, såsom säd, potatis och rovor och slåttermarken var endast avsedd för grovfoderproduktion i form av hö. På slåttermarken kunde man också ägna sig åt lövtäkt (hamling) på bland annat alm, ask och lind. Undantagsvis kunde efterbete ske på slåttermarken.
Man kan dock konstatera att i det göingska landskapet (liksom på andra ställen i Sydsverige) överstiger antalet stengärden vida behovet för att hålla djuren utanför de livsnödvändiga livsmedelsproducerande odlingslotterna. Vi kan med stor säkerhet säga att de stengärdsgårdar som hade störst betydelse för att hålla djuren utanför odlingarna var fägatorna där man drev djuren till sina marginella marker (oftast skogen) samt de stengärdsgårdar som avgränsade utmarkerna. Antalet stengärden och därmed antalet odlingslotter var snarare en fråga om stenrikedom än någonting annat. Ju mer sten man behövde ta bort för att kunna odla desto fler stengärden och odlingsrösen byggdes upp. Ofta bildades dessa rösen i anslutning till större oflyttbara stenar. Denna småskalighet utgjorde nog inget större hinder i det gamla bondelandskapet, där lien, skäran och räfsan användes flitigt. Jag tror inte att man talade om odlingshinder. Snarare var problemet i vissa områden att man aldrig fick tillräckligt stenfritt i åkern för att kunna använda modernare och därmed effektivare maskiner.
Småskaligheten, bland annat förorsakat av stengärdsgårdar och odlingsrösen blev med all säkerhet allt mer störande med ökande mekanisering. Under ett tidigt skede i lantbruksmaskinernas utveckling nöjde man sig med att accelerera stenröjningen på åkrarna. Då togs även större stenar bort. De stenar man inte lyckades bärga grävdes helt enkelt ner på så stort djup att de inte utgjorde ett hinder för maskinernas framfart. Under denna tid var maskinerna ganska väl anpassade för de befintliga odlingsarealerna. Det finns tämligen många bevis för att detta fungerade i Göinge ända fram till 1950-talet. Då började lantbruket på allvar att irritera sig över stenbundenheten och de alldeles för snålt tilltagna odlingsarealerna. Traktorn och maskinerna kunde inte användas på ett rationellt sätt. Det är mot denna bakgrund man måste förstå att bonden omedelbart accepterade att gräva ner de begränsande stengärdena och att bryta mer sten så att man fick så stenfria och sammanhängande fält som möjligt. Denna rationalisering innebar mindre tungt arbete för lantbrukaren. Företeelser som inte längre har någon synbar betydelse låter man gärna förfalla eller tar bort. Under cirka ett kvarts sekel utgjorde steniga skogsdungar, odlingsrösen och stora stenar oönskade odlingshinder och togs bort, vilket resulterade i ett mindre mångformigt landskap. Stengärden och odlingsrösen, som hade tagit många år att bygga och förorsakat många utslitna ryggar, kunde man på några timmar/dagar med hjälp av grävmaskiner och schaktmaskiner gömma under markytan.
Detta är givetvis inte kritik mot den enskilde lantbrukaren eftersom denna utveckling låg i tiden på 1960- och 1970-talen. Överallt i samhället fanns efter kriget ett behov av att avhända sig det gamla och att endast blicka framåt. Jag minns till exempel att vi hemma i Emmislöv gömde de fina spegeldörrarna med masonitskivor och att man i tätorterna rev de pittoreska trähusen och ersatte dem med fyrkantiga betongklumpar. Till vår stora lycka har många av de gamla stengärdsgårdarna bevarats i någon form kanske till förfång för lantbrukaren som vill överleva men som en fristad för växter och djur och till glädje för det mänskliga ögat. I dag får man inte utan tillstånd ta bort stengärdsgårdar.
Lantbrukarna har delvis ändrat uppfattning, då de kan få bidrag att underhålla dessa kulturhistoriska dokument. Tyvärr gäller bidragen endast för stengärdsgårdar i jordbruksmark. För Göinges vidkommande ter sig detta synnerligen olyckligt då kilometervis av denna byggnadskonst befinner sig inom skogsbevuxet område. Dessa gärden kommer sakta men säkert att försvinna i glömska. Det vore önskvärt med ett nytänkande för att rädda dessa historiska dokument.
Bonden och torparen har nog alltid betraktat sten och stengärden med blandade känslor. Det var onekligen ett tungt arbete att bryta sten på den blivande åkern och att anlägga stengärdsgårdar. Det finns en underbar bild i Hamiltons bok (1995), som visar resultatet av stenbrytning i Småland år 1929. Bilden illustrerar hur man med en s.k. ”stenjätte” dragit upp stenar, som fyller ett stort fält, redo för borttransport. Man kan inte annat än beundra dessa människors fantastiska arbetsinsatser. Berggren (2001) anger att man betalade en kunnig person 75 öre per famn (180 cm) år 1887 för att anlägga ett ordentligt dubbelgärde. Givetvis var 75 öre ganska mycket efter dåtida förhållanden, men vi inser att man fick verkligen slita för pengarna.När stengärdsgården var färdig utgjorde den säkerligen ett gott skydd mot ovälkomna gäster, såsom kor, grisar och får. I det gamla bondesamhället var dessa djur nämligen inte välkomna på åkermarken mer än i undantagsfall. Boskapen var förvisad till utmarken under betesperioden, d.v.s. utanför åkermarken och slåttermarken. På åkern odlades grödor, såsom säd, potatis och rovor och slåttermarken var endast avsedd för grovfoderproduktion i form av hö. På slåttermarken kunde man också ägna sig åt lövtäkt (hamling) på bland annat alm, ask och lind. Undantagsvis kunde efterbete ske på slåttermarken.
Man kan dock konstatera att i det göingska landskapet (liksom på andra ställen i Sydsverige) överstiger antalet stengärden vida behovet för att hålla djuren utanför de livsnödvändiga livsmedelsproducerande odlingslotterna. Vi kan med stor säkerhet säga att de stengärdsgårdar som hade störst betydelse för att hålla djuren utanför odlingarna var fägatorna där man drev djuren till sina marginella marker (oftast skogen) samt de stengärdsgårdar som avgränsade utmarkerna. Antalet stengärden och därmed antalet odlingslotter var snarare en fråga om stenrikedom än någonting annat. Ju mer sten man behövde ta bort för att kunna odla desto fler stengärden och odlingsrösen byggdes upp. Ofta bildades dessa rösen i anslutning till större oflyttbara stenar. Denna småskalighet utgjorde nog inget större hinder i det gamla bondelandskapet, där lien, skäran och räfsan användes flitigt. Jag tror inte att man talade om odlingshinder. Snarare var problemet i vissa områden att man aldrig fick tillräckligt stenfritt i åkern för att kunna använda modernare och därmed effektivare maskiner.
Småskaligheten, bland annat förorsakat av stengärdsgårdar och odlingsrösen blev med all säkerhet allt mer störande med ökande mekanisering. Under ett tidigt skede i lantbruksmaskinernas utveckling nöjde man sig med att accelerera stenröjningen på åkrarna. Då togs även större stenar bort. De stenar man inte lyckades bärga grävdes helt enkelt ner på så stort djup att de inte utgjorde ett hinder för maskinernas framfart. Under denna tid var maskinerna ganska väl anpassade för de befintliga odlingsarealerna. Det finns tämligen många bevis för att detta fungerade i Göinge ända fram till 1950-talet. Då började lantbruket på allvar att irritera sig över stenbundenheten och de alldeles för snålt tilltagna odlingsarealerna. Traktorn och maskinerna kunde inte användas på ett rationellt sätt. Det är mot denna bakgrund man måste förstå att bonden omedelbart accepterade att gräva ner de begränsande stengärdena och att bryta mer sten så att man fick så stenfria och sammanhängande fält som möjligt. Denna rationalisering innebar mindre tungt arbete för lantbrukaren. Företeelser som inte längre har någon synbar betydelse låter man gärna förfalla eller tar bort. Under cirka ett kvarts sekel utgjorde steniga skogsdungar, odlingsrösen och stora stenar oönskade odlingshinder och togs bort, vilket resulterade i ett mindre mångformigt landskap. Stengärden och odlingsrösen, som hade tagit många år att bygga och förorsakat många utslitna ryggar, kunde man på några timmar/dagar med hjälp av grävmaskiner och schaktmaskiner gömma under markytan.
Detta är givetvis inte kritik mot den enskilde lantbrukaren eftersom denna utveckling låg i tiden på 1960- och 1970-talen. Överallt i samhället fanns efter kriget ett behov av att avhända sig det gamla och att endast blicka framåt. Jag minns till exempel att vi hemma i Emmislöv gömde de fina spegeldörrarna med masonitskivor och att man i tätorterna rev de pittoreska trähusen och ersatte dem med fyrkantiga betongklumpar. Till vår stora lycka har många av de gamla stengärdsgårdarna bevarats i någon form kanske till förfång för lantbrukaren som vill överleva men som en fristad för växter och djur och till glädje för det mänskliga ögat. I dag får man inte utan tillstånd ta bort stengärdsgårdar.
Lantbrukarna har delvis ändrat uppfattning, då de kan få bidrag att underhålla dessa kulturhistoriska dokument. Tyvärr gäller bidragen endast för stengärdsgårdar i jordbruksmark. För Göinges vidkommande ter sig detta synnerligen olyckligt då kilometervis av denna byggnadskonst befinner sig inom skogsbevuxet område. Dessa gärden kommer sakta men säkert att försvinna i glömska. Det vore önskvärt med ett nytänkande för att rädda dessa historiska dokument.
