Stengärdsgården och människan utanför lantbruket

Människans öga tilltalas av omväxling. Vi tänker oss en åker med respektive utan gärdsgårdar av sten runtom. Jag alldeles övertygad om att majoriteten föredrar att beskåda landskapet med stengärdsgårdar. Jag har frågat några göingebor respektive turister om, och i så fall varför, de tycker om stengärdsgårdar. Samtliga tillfrågade svarade, att stenar är hårda men vackra. När de dessutom är klädda med mossor och lavar ökar skönhetsupplevelsen. Många göingebor och turister tycker således att landskapet blir mera monotont utan stengärdsgårdarna. Detta konstaterande bygger naturligtvis på en jämförelse, det vill säga att man har sett både med och utan och att de tillfrågade oftast inte har varit beroende av att bruka den stenbundna och småskaliga marken.
Sten är också föremål för människors beundran inom musiken. Jag vill här nämna den lokala göingegruppen ”Dönebergapojkarna”, som gett ut skivan ”Svart granit”.
Sten och stengärdsgårdar betyder alltså mycket för göingebon. Göingarna har varit tvungna att leva med dessa naturens egna produkter, älska eller hata dem samt besegra eller samexistera med dem.